två dagar, tankar, som inte går att hantera, det bara lockar, smaken, tanken, sömnen att ta dem. svälja och inte ångra sig. rädsla, oro, ambulans, inläggning. anhöriga som oroar sig. men jag kan inte stå ut, mina tankar, om ni var i mitt huvud skulle ni förstå. vin, alkhol och sobril. men nej, inget, inte ens cigaretterna hjälper mig längre. livet skakar och mitt huvud är en enda stor ångestbomb. vem ska hindra mig? hur ska jag göra? hur ska jag överleva när jag är så fucking rädd för att leva och varför kan jag inte må bra, när alla andra gör det? jag har allt och lite till men jag mår inte bra i min själ. personer i mitt tidigare liv har sårat och slagit sönder min själ så den är alldeles trasig, nedblodad, förgiftad och den försöker att må bättre, att läka, varje dag, men så slås den ner av mina inre jävla tankar som jag hatar samtidigt som dem triggar mig. bevisa att jag menar allvar, ingen tror mig, ingen vill veta av mig, egentligen hatar nog alla mig och jag vill bara sluta tänka. inombords skakar jag, hela jag av rädsla för mig själv. jag vill bryta allt.

väck mig när allt är över, när jag är visare och äldre. 

Tänker, tänker och orkar inte med nånting, en stor tomhetskänsla inom mig, vet inte vart jag ska ta vägen, letar efter utgångar, vägar, stigar, hål. Hittar inget, är fast, i en bubbla. Alla bra tankar och händelser är som bortblåsta. Livet är inte längre vitt. Jag har svårt att se framtid, ljushet och glädje. samtidigt som jag vill se det. tankarna tar över. överlägger att ringa, ett nr som jag drar mig ifrån att ringa. men jag vill inte, jag ska inte göra nåt dumt, inte heller ringa. för jag behöver inte. hur mycket ska man orka? livet är faktiskt ganska svårt för att vara mig. jag lär mig  varje dag, jag försöker njuta av varje bra sekund jag har, men när dem svarta sekunderna är fler än dem vita. så vet jag inte vart jag ska ta vägen. andas, andas, in och ut, hantera alla flashbacks och lyssna på musik. jag lever, jag andas och jag finns. kämpar mig upp för den snåriga stegen, ett steg i taget, ibland ramlar jag ner tre steg. i leran, sörjan och där jag har svårt att få fotfäste. när man inte står med båda fötterna på jorden är de svårt. pendlar mellan extrem nedvärdering till stor tacksamhet och kärlek. jobbigt att vara svart och vit. känslor som tar över. mediciner som man måste knapra, orkar inte leva detta liv. inte så här. det är så jobbigt. funderar och funderar. jag klarar mig inte. känslor blir till handlingar men dem ska inte det, jag måste hejda mig innan det händer, jag har lovat min kära och min a hundar. nej de går inte. härda, härda tills man kollapsar ihop i en hög. en hög av ångest och oro. självmordstankar och deprimerande sånger. låt mig leva. 

I'm so tired of being here
Suppressed by all my childish fears
And if you have to leave
I wish that you would just leave
'Cause your presence still lingers here
And it won't leave me alone

These wounds won't seem to heal
This pain is just too real
There's just too much that time cannot erase