Lyssna, ta in, andas, fokusera, le, lära sig, att sätta på sig masken när de är dags, hur gör du? de är bara som ett stort skådespel, man klarar de, till en gräns, tills man inte orkar mer, tills de tar stopp och man ligger iskall på ett snötäcke och funderar på hur man hamnade där, bara lukten av döden gör mig rädd. det finns inga måsten, man måste göra de sin egen väg. som skyggorna på ängarna fryser till is.

man snubblar på målkanten, utbränd, hopplös, orkeslös och man snubblar igen, dras tillbaka, förlorar matchen för man är inte tillräkligt tränad. livet i en burk och jag vet inte hur jag ska orka mer.

Det är så svårt att säga nej att stå emot
Men jag är lugn och kall jag är bortom all kontroll

Då är man utskriven det va samma läkare som skrev in mig i början på juni som skrev ut mig igår. De kändes bra. Ett bra avslut och nu ska jag jobba som fan med att inte hamna där - men också åka dit innan jag gör nåt dumt och inte ringa utan bara åka. De kändes bra när han sa de. Tänk om alla läkare var som honom. Fick med mig mini recept hem så jag ska klara mig en månad sen så ska jag få apodos med tanke på min intox. Känns bra de också och jag älskar mitt kedjetäcke. Sen ska jag få ett hjälpmedel som påminner mig om medicin men de skulle tydligen ta tid att få :( 

två dagar, tankar, som inte går att hantera, det bara lockar, smaken, tanken, sömnen att ta dem. svälja och inte ångra sig. rädsla, oro, ambulans, inläggning. anhöriga som oroar sig. men jag kan inte stå ut, mina tankar, om ni var i mitt huvud skulle ni förstå. vin, alkhol och sobril. men nej, inget, inte ens cigaretterna hjälper mig längre. livet skakar och mitt huvud är en enda stor ångestbomb. vem ska hindra mig? hur ska jag göra? hur ska jag överleva när jag är så fucking rädd för att leva och varför kan jag inte må bra, när alla andra gör det? jag har allt och lite till men jag mår inte bra i min själ. personer i mitt tidigare liv har sårat och slagit sönder min själ så den är alldeles trasig, nedblodad, förgiftad och den försöker att må bättre, att läka, varje dag, men så slås den ner av mina inre jävla tankar som jag hatar samtidigt som dem triggar mig. bevisa att jag menar allvar, ingen tror mig, ingen vill veta av mig, egentligen hatar nog alla mig och jag vill bara sluta tänka. inombords skakar jag, hela jag av rädsla för mig själv. jag vill bryta allt.

väck mig när allt är över, när jag är visare och äldre. 

Tänker, tänker och orkar inte med nånting, en stor tomhetskänsla inom mig, vet inte vart jag ska ta vägen, letar efter utgångar, vägar, stigar, hål. Hittar inget, är fast, i en bubbla. Alla bra tankar och händelser är som bortblåsta. Livet är inte längre vitt. Jag har svårt att se framtid, ljushet och glädje. samtidigt som jag vill se det. tankarna tar över. överlägger att ringa, ett nr som jag drar mig ifrån att ringa. men jag vill inte, jag ska inte göra nåt dumt, inte heller ringa. för jag behöver inte. hur mycket ska man orka? livet är faktiskt ganska svårt för att vara mig. jag lär mig  varje dag, jag försöker njuta av varje bra sekund jag har, men när dem svarta sekunderna är fler än dem vita. så vet jag inte vart jag ska ta vägen. andas, andas, in och ut, hantera alla flashbacks och lyssna på musik. jag lever, jag andas och jag finns. kämpar mig upp för den snåriga stegen, ett steg i taget, ibland ramlar jag ner tre steg. i leran, sörjan och där jag har svårt att få fotfäste. när man inte står med båda fötterna på jorden är de svårt. pendlar mellan extrem nedvärdering till stor tacksamhet och kärlek. jobbigt att vara svart och vit. känslor som tar över. mediciner som man måste knapra, orkar inte leva detta liv. inte så här. det är så jobbigt. funderar och funderar. jag klarar mig inte. känslor blir till handlingar men dem ska inte det, jag måste hejda mig innan det händer, jag har lovat min kära och min a hundar. nej de går inte. härda, härda tills man kollapsar ihop i en hög. en hög av ångest och oro. självmordstankar och deprimerande sånger. låt mig leva. 

I'm so tired of being here
Suppressed by all my childish fears
And if you have to leave
I wish that you would just leave
'Cause your presence still lingers here
And it won't leave me alone

These wounds won't seem to heal
This pain is just too real
There's just too much that time cannot erase

Enda sedan jag blev sjuk i våras har jag känt en kronisk tomhetskänsla, mina su-tankar är kroniska, ibland mer påtagliga men för det mesta mer vilande eller molande. Min borderline visar sig från sin sämsta sida och jag inser nu vid snart 26 års ålder att den kommer nog finnas med resten av mitt liv, ibland intensiv och ibland vilande. Känns skrämmande, jag som trodde den var borta och trodde att jag aldrig mer skulle bli sjuk, någonsin. Antingen eller, svart eller vitt, vissa dagar tycker jag jätte bra om någon, nästa är den svart, det är svårt att hantera. Min fru är alltid VIT och den bästa jag har, hon tar upp mig när livet känns tungt, även om hon inte säger nåt så gör hennes närvaro mycket för mig. 

ibland önskar jag att jag kunde trycka på en off-knapp i hjärnan för att få den vilande. Jag drömmer jätte konstigt men sover bra, nåt bra i alla fall. Jag försöker fokusera på en dag i taget, bestämmer sällan något för morgondagen mer än små, små saker. Som till exempel att jag ska vattna blommor eller så, vissa dagar som igår städade jag hela lägenheten och det kändes bra men jag var sliten. Sen vissa dagar ligger jag bara i sängen och gör ingenting, mer än nödvändigt som att gå på toa, äta och rasta hunden. ibland orkar jag ingenting och det är jobbigt fast jag måste tillåta mig själv att ta det lugnt också. 

Jag önskar att jag får en läkartid snart, det börjar dra ut på tiden och mina mediciner håller på att ta slut. Idag är det två veckor sen jag blev utskriven och i torsdag fick jag liggga på observationsavdelningen pga jag hotade med att ta mitt liv, just då var det bäcksvart sen dagen efter kom ljuset, snacka om att verkligen ha borderline. Skadar mig gör jag inte, mer än att ibland snärtar jag en hårsnodd mot min hud, jag vill inte få mer ärr, för jag har redan fulla armarna även om de är 5 år sen jag gjorde de sista gången och dom har bleknat så syns dem och gör mig påmind, vilket är bra, för då vet jag att jag inte vill ha mer såna. 

Ibland är livet så otroligt jobbigt och då vill jag antingen gömma mig under täcket eller bara dö, men jag försöker, varje dag att kämpa med mina tankar, ibland blir den ljusa sidan starkare men för de mesta är det den svarta sidan som blir bäcksvart, det är svårt att hela tiden leva antingen eller, i ett gränsland kan man säga. Konservationssvårigheter har jag hela tiden, kan inte lyssna på musik och prata samtidigt, kommer inte ihåg så mycket när det gäller närminnet, måste skriva upp så jag inte glömmer. ibland kommer jag på något och så går jag från uteplatsen till köket, men när jag kommer dit har jag redan glömt var det var. 

Jag har i alla fall börjat träna vår hund mer, vilket känns bra och jag har släppt vår hund som vi fick ta bort för snart ett år sen. det tog lång tid, men nu är den hunden vi har den finaste och bästa hunden som finns, även om hon inte tycker om mig när vi ska klippa klor. 

Nu ska jag ladda inför kuratorsamtalet i eftermiddag och ringa och fråga om jag får en läkartid snart. 

Varmt, jag smälter bort, orkar inte mycket när de är så varmt och när man inte mår bra, så idag händer ingenting, ska väl fortsätta damma, men för vems skull? känner för att ta massa tabletter, trycka i mig, somna in. men jag ska inte, jag ska inte tankarna styra, men jag skulle vilja, fast jag vet att det inte är en lösning, det är bara egoistiskt och jag skulle sluta tänka men min familj, skulle sörja och beskylla sig själva resten av sitt liv, vill inte utsätta dem för de. 

gah, tankar hit och tankar hit, man vill helst sluta tänka, en offknapp här och nu.